UNPLUGGED

Det finns de som tycker att oförfalskad skönhet är den allra vackraste. Att flickor utan smink är den här planetens allra mest åtråvärda. Att musik låter allra bäst när den framförs utan några som helst inskränkningar annat än artistens egna. Ren och oförfalskad verklighet där varje missad ton och skorrande ackord blir en påminnelse om varför vi egentligen älskar det här.

Chris Carabba är inte världens bästa sångare. Men när han sjunger sina allra bästa låtar utan en tanke på skivbolagskonventioner eller sångteknik annat än den som hans hjärta för stunden ger uttryck för, förmedlar hans röst en innerlighet där det inte spelar någon roll om han missar den där höga passagen i The Best Deceptions. Upplevelsen blir så otroligt mycket starkare när han bekänner sina misslyckanden och ger ut dem på skiva. Av precis samma anledning håller jag Brand News trasiga EP The Holiday som det bästa och ärligaste de någonsin spelat in, och tycker att Smashing Pumpkins allra tidigaste inspelningar gjorda på en gammal kassettbandspelare är en viktig del i att förstå resten av deras musik.

Nu är den här Unplugged-skivan med Dashboard Confessional varken dåligt inspelad eller utgiven på något obskyrt litet skivbolag, men effekten av att Chris sätter sig på den där scenen med ett mickstativ och en gitarr som enda sällskap, blir densamma som om skivan hade varit helt okänd. När publiken fyller i orden som Chris inte orkar sjunga själv invaggas jag i en falsk och motsägelsefull föreställning om att musiken som spelas är för mig och ingen annan. Framförd av någon som för en gång skull vägrar kompromissa med sina egna begränsningar även när han är helt utlämnad åt oss som lyssnar.

OM ATT SOVA PÅ NÅLAR

Under sin tid i rockbandet Legends of Rodeo upplevde John Ralston både uppgångar och nedgångar. Ena dagen spelade de inför slutsålda arenor som förband åt emo-jätten Dashboard Confessional, nästa dag fann de sig övergivna av ett skivbolag i upplösningstillstånd. I slutändan stod valet mellan att rida ut stormen tillsammans med ett skivbolag som inte längre trodde på dem, eller att bryta kontraktet – ge upp rättigheterna till sin musik och pengarna de kunde ha tjänat på den – men med sin musikaliska integritet intakt. De valde, såklart, det senare alternativet.

Åren efter präglades av iskalla kontakter och ett bankkonto som till slut bara innehöll nollor. Som kompromisslöst passionerad artist fanns det egentligen bara en sak som John Ralston kunde göra, fortsätta skriva musik. Och musiken gjorde att turen till slut vände.

Av en händelse stötte han på producenten Michael Seaman på en restaurang i Ralstons hemstad Lake Worth. Deras samtal slutade med att Seaman bjöd hem John till sin egen studio i Knoxville, Tennesse. För att umgås lite, kanske spela in några låtar. Kommande sommar spenderade Ralston och Legends of Rodeo-trummisen Jeff Snow fem dygn med att spela in både gamla och nya spår tillsammans med den begåvade producenten. Fem dygn som präglades av flödande sydstatsöl och alldeles för många cigaretter.

Utan att egentligen planerat det hade de tre i slutet av veckan spelat in en helt ny skiva. Needlebed kom visserligen till under några heta sommardagar, men var egentligen produkten av en fem dygn lång natt.

-Jag är stolt över att ha spelat in den här skivan säger Ralston i en intervju, för att ingen bryr sig eller ens vet om att jag gjort den, fortsätter han. ”Det är ett helt nytt sätt att se på saker och ting för mig.”

Med svepande, dramatiska arrangemang, berättelsen om svikna löften och den där ospecifika längtan som bara sena nätter kan framkalla, är låtarna som till slut blev Needlebed en produkt av John Ralstons alltigenom tumultartade liv. Skivan är en stillbild av en ärrad artists sökande efter ett meningsfullt svar på en ständigt pågående fråga.

FÖRNUFT OCH KÄNSLOR

När Emotion Is Dead släpptes 2002 hade punk-popen precis exploderat på topp 40-listorna i form av ett nytt slagord; emon. Allt från Blink-182 till NOFX marknadsfördes som emo av de stora bolagen och musiken toppade snart TRLs listor som ett slutgiltigt bevis på den amerikanska ungdomens förfall och tondövhet. Musiken hade såklart ingenting med den ursprungliga emo-rörelsen att göra, men den skivköpande majoriteten var ändå övertygad om att Sum 41s senaste ballad med speltid på radio kunde kategoriseras som det då den trots allt handlade om en snubbe som aldrig fick ligga med några tjejer för att han rökte på för mycket.

Som en motreaktion på allt det här, och som ett försök att återställa ordningen i en genre som just då stod och stampade i någon svettig gympasal på high school till bredden fylld med använda kondomer, släppte Juliana Theory Emotion Is Dead. För någonting hade dött, och bandet såg det som sin uppgift att återinföra det där som en gång gjort att folk förälskat sig i musiken. Känslan. Skivan sålde förmodligen inte ens i närheten av lika många exemplar som den där Sum 41-singeln, den innehöll definitivt ingen listetta, och jag tror faktiskt inte ens att någon annan än dem som redan var insatta visste att den existerade. Men tillsammans med band som Jimmy Eat World och Saves the Day, som året innan också släppt skivor som fortfarande hyllas som deras bästa någonsin, bevisade de att emo var en långt ifrån död genre. Den hade bara plastikopererats till omisskännlighet och stulits av dem som från första början aldrig borde ha uppmuntrats till att hålla på med musik.

Den fördärvade amerikanska ungdomen förstod såklart aldrig det där, utan fortsatte att lyssna och anpassa sin musiksmak efter det som för tillfället sålde mest. Att de skulle gå från tuggummituggande popelit till motivlackade goth-kids kändes ändå rätt otippat. Jag menar, på samma sätt som Blink aldrig någonsin var emo, bör Avenged Sevenfold inte klassas som musik överhuvudtaget.

LIFE OR SOMETHING LIKE IT

Ibland är det svårt att inte vara personlig. Så låt mig för en kort sekund vara väldigt intim, på gränsen till exhibitionistisk (fast de egenskaperna är å andra sidan mer eller mindre standardutrustning för bloggare ändå).

Jag har levt ett på många sätt ganska vanligt liv, utan att sådär särskilt mycket har hänt. I samband med studenten för ett par månader sedan var det rätt uppenbart att saker och ting skulle förändras. Och det gjorde dem. Förstås. Idag flyttar en av mina absolut närmaste vänner som jag umgåtts med minst varannan dag under tio års tid. Han flyttar till Gotland. Gotland. En liten jävla ö där de pratar skojigt och det springer runt massa riddare under sommarmånaderna. Igår fyllde han år. Alla hans vänner hade samlat ihop pengar till ett Playstation 2, och dessutom kompletterades det hela med en T-shirt med den tryckte texten ”We will, we will rauk U”.

Sommaren var som en sista desperat förlängning av ungdomen, ett försök att skjuta upp det oundvikliga faktum att livet går vidare. Nu är hösten här. Och även om jag normalt avskyr sentimentalitet är det svårt att inte börja reflektera över den lite udda situationen när man plötsligt inser att man måste göra något av sitt liv och bara vet att man inte tänker bli pundare och konsekvent vägrar bli som sina föräldrar. Typ.

Den kanske bästa låt som över huvud taget skrivits om att precis ha fyllt nitton och inse att man ligger i startgroparna till det riktiga livet men fortfarande stålsätter sig inför startskottet är Straylight Runs vemodiga mästerverk Existentialism On Prom Night. Pianotonerna i bakgrunden, trummorna som långsamt kommer in och John Nolans känslosamma, på gränsen till skrämda stämma som förmedlar en resignerad oförmåga att få framtiden att ersätta nuet. Att sitta och vänta på att livet ska börja.

Sing me something soft,
Sad and delicate,
Or loud and out of key,
Sing me anything,
we’re glad for what we’ve got,
Done with what we’ve lost
Our whole lives laid out right in front of us,Sing like you think no one’s listening,
You would kill for this,
Just a little bit,
Just a little bit,
You would…

Fast å andra sidan har Johan alltid hatat pop-punk. För att inte tala om pianoballader. Så jag antar att jag lyssnar på Frank Zappa resten av kvällen istället. För gamla goda tiders skull, om inte annat.

IF ONLY YOU WERE LONELY

De senaste åren har Hawthorne Heights kämpat för att överleva på en musikscen som inte kan bestämma sig för om den älskar dem, hatar dem, eller både och. De som hatar bandet är samma personer som även hatar Fall Out Boy, Panic! At the Disco och Blink-182 för att de har speltid på radio och når ut till en helt ny målgrupp. En som inte kan kalla sig hardcore, men som har tillgång till MTV. Jag kan till viss del förstå den inställningen, överdriven exploatering har en tendens att inskränka på artistens förmåga att skapa oberoende musik och utmynnar tyvärr alldeles för ofta i att deras trovärdighet som förmedlare av ett personligt budskap körs i botten. De som älskar bandet däremot har insett att det finns undantag och sätt att undvika den kommersiella fallgropen. Genom att fortsätta skriva fantastisk musik även efter det att de sålt miljoner exemplar av sin debutskiva befäster Hawthorne Heights sin plats som ett av den här genrens mest spännande band.

”If Only You Were Lonely” är kanske det bästa exemplet vi har på musik av ett band som vägrar kompromissa med sin konstnärliga integritet bara för att deras fingrar helt plötsligt blivit gröna. De fantastiska riffen från debutplattan finns kvar och lyfts fram av några av emocorens mest smittande melodier. Låtar som ”We Are So Last Year”, ”Language Lessons” och ”Pens and Needles” skickar rysningar genom ryggmärgen och får mig att vilja skratta, gråta, skrika, hata och älska på en och samma gång. De speglar en villkorslös längtan efter att utvecklas bortom begränsningarna som existerade medan de fortfarande spelade in ”The Silence in Black and White”, samtidigt som det är en flört med i stort alla influenser som drabbat den här genren de senaste 20 åren. Grunden är lika delar Fall Out Boy och Matchbook Romance som det är det allra bästa från legendariska band som Rites of Spring och Promise Ring.

Det sistnämnda skulle de som hatar bandet förstås aldrig erkänna. Jag antar att deras förakt för allt som är nytt grundar sig i att de känner en skyldighet att förbli trogna banden som startade allt med rädsla för att rötterna annars glöms bort. Jag kan till viss del förstå även den inställningen, men samtidigt måste de inse att all musik utvecklas till att bli någonting bortom det som dess allra tidigaste förlaga en gång var. Det kallas evolution och drabbar till slut alla musikgenrer och möjliggör att nya kan uppstå. För mig är det samma sak som att utge sig för att vara rockentusiast och bara lyssna på Led Zeppelin för att de en gång i tiden skapade hårdrocken, och sedan ignorera de senaste trettio åren av rockhistoria som skrivits enbart för att kunna kalla sig hardcore? I min värld är de människorna the real patron saints of liars and fakes.

CLEVER IS WHAT WE AIM FOR

Det är inte ofta mitt första intryck slår fel, men första gången jag hörde The Same Old Blood Rush With a New Touch tyckte jag faktiskt det var en helt okay skiva. Det var dock – vilket är uppenbart för alla som hört plattan ifråga – innan jag började lyssna på texterna. För Buffalo-bandet Cute Is What We Aim Fors debutplatta är rent musikaliskt hygglig MySpace-emo som stulit lite väl många riff, hooks och refränger från PANIC! at the Disco. Så långt allt väl. Problemet är mest att de också försökt stjäla PANIC!s överarbetade texter. Och krystade låttitlar. Och försöken att vara smarta och 2006-sarkastiska.

Cute Is What We Aim For är som de där fjortonåriga skejtkillarna som börjar knarka och knacka gamla tanter på stan bara för att de ”coola äldre killarna” gör det. Senare inser de visserligen att de ”coola äldre killarna” var patetiska pundare som hoppat av högstadiet när läraren insåg att de inte visste vad 1+3 blev. Men då är det redan för sent. Cute Is What We Aim For plagierar skamlöst alla förebilder utan att för en enda sekund stanna upp, tänka efter och försöka göra något eget. Problemet är att de varken imiterar bra eller imiterar någonting som ens från början var bra.

Här finns visserligen självironin från Brand New – men till skillnad från hos Jesse Lacey är det bara en liten fasad bandet håller uppe. Vad de än säger tror de att de är bäst i världen. För handen på hjärtat, hade det varit teoretiskt möjligt att sjunga textrader som ”Everyone’s a let down/ It just depends on how far down they can go” och på allvar tro att man är klyftig utan att sakna all form av självdistans och självironi? Cute Is What We Aim For försöker hela tiden, från första till sista minuten, vara smarta. Ironiskt nog är det precis det som gör The Same Old Blood Rush with a New Touch till den dummaste emo-plattan på väldigt länge.

SKEBOKVARNSV. 209

För alla som har växt upp på andra sidan tullarna är det svårt att inte se den här skivan som ett manifest över förortsidyllen som glömdes bort. En vissamling för oss som aldrig riktigt kände oss som en del av resten Stockholm, trots att stan aldrig var mer än några stationer bort. Jag har bott nästan halva mitt liv på Skebokvarnsvägen i Högdalen. Efter det att mina föräldrar gick skilda vägar tidigt i mitt liv har jag tillbringat varannan helg på platserna där Thåström växte upp. Jag har också spelat fotboll och åkt skridskor på den där fotbollsplanen han sjunger om i ”Brev Till 10:e Våningen”, den ligger precis bakom höghuset som min pappa bor i. Det kan till och med vara det höghuset som Jocke beskriver senare i samma låt. Där han rökte braj för första gången på en av balkongerna i korrugerad plåt.

På sjätte spåret berättar han historien om förlagan till Ebba Grön, hur de byggde sin musik på en helig allians av tre ackord och Systembolagets just då billigaste medicin. Oftast rimmar det inte ens. Tempot går upp och ner och Thåströms sönderrökta röst är mer sällan än ofta i takt med musiken. Men det gör ingenting. Precis som Håkan Hellström vräker han ner sitt liv på fyrtio minuter plast och förväntar sig att alla ska lyssna. Vilket vi gör och glömmer bort allt annat under tiden. Skebokvarnsv. 209 är på många sätt vårt alldeles egna kolikbarn. Ett tidsdokument för oss från den gröna linjen. 17, 18, 19. Tre slutstationer i Thåström-land, med gränser lika osynliga som dess invånare. Fyllona på Skebohov, Elton, Black Jim. De har alla varit haters för en dag.

RÄDDARNA I NÖDEN

Saves the Day växte upp i strålkastarljuset och kunde kalla sig rockveteraner vid en ålder där de flesta andra band fortfarande kämpar för att hitta sin inre röst. Chris Conley, sångare och grundare av Saves the Day, hade precis fyllt 18 när han fick reda på att bandet hade blivit upptäckta av en producent och att de genom hans skivbolag skulle få spela in sin första fullängdare. ”Can’t Slow Down” fick till en början ett svalt mottagande och det viskades att bandet lät precis som Lifetime, det legendariska punkbandet som året innan släppt vad som skulle bli deras sista skiva. Sångaren Ari Katz var Conleys största inspirationskälla när Saves the Day fortfarande kallade sig för Sefler och enbart spelade gamla Lifetime-covers. Kritiken var med andra ord inte obefogad. Men i takt med att fler och fler människor upptäckte ”Can’t Slow Down” började även tvivlarna inse att skivan hade utsökta texter och att Saves the Day var ett band för framtiden om de bara kunde lämna sina barndomsidoler bakom sig.

Det skulle dröja till nästa år innan uppföljaren till ”Can’t Slow Down” var färdig och letade sig ut i ett begränsat antal skivbutiker. ”Through Being Cool” påminde visserligen fortfarande om Lifetimes musik, men bandet hade vid det här laget utvecklat sitt eget sound så pass mycket att det som tidigare framstått som rena plagiat nu snarare lät som ett band som inte var rädda för att hylla sina rötter. De positiva försäljningssiffrorna kom som en glad överraskning och bandet kunde inte förstå hur de kunde sälja så mycket skivor med den obefintliga marknadsföring som deras lilla skivbolag Caroline aldrig hade haft råd med. De kom fram till att myten om de själva var resultatet av klassisk mun-till-mun-metod där en kompis spelar skivan för en annan kompis som i sin tur köper den och upprepar proceduren. Ända tills det syns i marginalerna i skivbolagets försäljningsstatistik. Överhuvudtaget är det här väldigt talande för vilken typ av band Saves the Day var och fortfarande är, och vilka som tilltalades av deras musik. Människorna som förälskade sig i bandets självutlämnande texter och utsökta melodier var inte intresserade av skivomslag med ett uppsträckt långfinger till omvärlden eller musik som beskrev preppiga youth crew-band som sedan länge stod för en utdöd genre inom amerikansk punk. För dem kom Saves the Day att stå för en helt ny rörelse där anhängarna detaljstuderade skivhäften och textrader istället för att göra ytterliggare ett ”fashion statement” i en värld där modet fortfarande höll på att återhämta sig från grungen.

Inför bandets tredje fullängdare bytte man Atlanten mot Stilla Havet, öst mot väst, och spelade in en av de bästa skivorna som någonsin gjorts. När bandet spelade in både ”Can’t Slow Down” och ”Through Being Cool” hade de en exakt föreställning om vad de ville göra på skivorna. När ”Stay What You Are” kom till hade de ingen aning, men resultatet blev ändå fantastiskt. För första gången i sin musikaliska karriär hade Saves the Day börjat växa ur sina tidigare så uppenbara referensramar och de började experimentera med en helt ny ljudbild. Tempot skruvades ner, texterna fick ta mer plats och ljudbilden drevs av sina melodier istället för av sin energi. Utan att för den skull ignorera det sistnämnda. Bara en sådan sak som att Chris, som är den erkänt duktigaste gitarristen i bandet, inte spelar ett enda ackord på skivan säger en hel del om vart de var på väg. Textmässigt var ”Stay What You Are” en våldsam uppgörelse med sin omgivning och beskriver såväl brinnande innandömen som den plågsamma upplevelsen att behöva bevittna sin bästa kompis slutgiltiga undergång.

”This song will become the anthem of your underground. / You’re two floors down getting high in the back room. / If I flooded out your house, do you think you’d make it out, or would you burn up before the water filled your lungs? / And at your funeral I will sing the requiem.”

Efter “Stay What You Are” har bandet spelat in två skivor till utan att lyckas överträffa sig själva. ”In Reverie” är en platt samling låtar utan uppenbar ordning eller syfte, och ”Sound the Alarm” som släpptes tidigare i år är en obehaglig initiation i överdrivna våldstendenser och en Chris Conley som uppenbarligen glömt bort hur man sjunger utan att plåga lyssnaren. Saves the Day upplevde sin kreativa formtopp när de fortfarande bara var barn i de flestas ögon. Tack vare, eller ska vi säga på grund av, sin ringa ålder när allt började i mitten av 90-talet har Saves the Day redan upplevt uppgång och nedgång, hyllningskörer och burop, avhopp och en nästan permanent upplösning av bandet som ett resultat av deras framgångar. Nu, nästan ett decennium senare, är det mest intressanta med Saves the Day att historien om dem fortfarande skrivs. Och dokumenteras av oss som aldrig slutat tro.

THE GARDEN STATE

I den del av New Jersey som nästan punkterar hjärtat av New York, stadens mittpunkt och grogrund för alla de influenser som tillsammans gör att den går under det mindre blygsamma epitetet ”the greatest city in the world” av dess invånare, står en man och blickar över floden som i nästan hundra år markerat det hierarkiska avståndet mellan ovanstående människor och de som inte håller med. För trots att den nordligaste delen av New Jersey, eller ”the garden state” som den även kallas, bara ligger ett stenkast från New York, Manhattan och hoppet som glamouren medför, har invånarna i Jersey så länge de kan minnas fått nöja sig med att inhysa de som i alla tider möjliggjort de rikas existens, de fattiga. Mannen vill bort från det där. Lämna sitt otacksamma förflutna som ständig motpol och bli en av dem som kan säga att de lyckades. Lyckades fly.

Ironiskt nog kommer scenen från 54, filmen där Ryan Phillippes rollfigur tror sig kunna förneka sitt arv genom att beblanda sig med just de människor som gett upphov till den önskan. Innan filmen var slut hade halva rollistan knarkat ihjäl sig. Men inte utan att först förmedlat en viktig poäng. Taking Back Sunday, Brand New, Saves the Day och nu senast Tokyo Rose delar alla samma öde som mannen i inledningen av den här texten. De är alla barn av sin tid. Under de båda världskrigen var New Jersey utgångspunkt för all tillverkning av krigsbaserat material i syfte att försvara den amerikanska östkusten mot en eventuell attack. Industrierna blomstrade och New Jersey växte snabbt till en av landets mest tätbefolkade delstater sett till ytan. Sedan kom den stora depressionen och folket såg sina besparingar gå upp i rök på samma sätt som Hindenburg, zeppelinaren som exploderade över New Jersey i ett våldsamt inferno samma år. Konsekvenserna av den plötsliga fattigdomen urartade i rasmotsättningar och upplopp i mitten av 60-talet och är väldokumenterade i Bruce Springsteens låt ”My Hometown”. Mannen som startade myten om New Jersey som utgångspunkt för landets allra skickligaste musiker, men inte som något annat.

En del föds inte ens där, som Adam Lazzara, men söker sig ändå till platsen som de senaste två decennierna producerat överlägset flest emo-band. Emo, eller vad man nu ska kalla det, är vår tids mest missförstådda genre. I motsats till vad de flesta tror idag är emo inte en livsstil, emo är inte gothare som skär sig i armarna medan de lyssnar på Avenged Sevenfold och emo har överhuvudtaget ingenting att göra med den här självmordskulturen som håller på att växa fram. Det är känslomässigt laddad musik som precis som allt annat har sina rötter i platsen musikern vuxit upp på. Med andra ord är det inget som egentligen går att definiera, och ännu mindre knyta an till en viss grupp människor. Åtminstone inte de som lyssnar på musiken. New Jersey är med sitt sociala arv en outtömlig inspirationskälla till historier som bara väntar på att få berättas, och som med all annan musik som betyder något handlar historierna om dig och mig.

Jag är därför fullständigt övertygad om att svåra sociala förhållanden sporrar kreativa musiker att lyckas i större utsträckning än motsvarigheten på andra sidan klassklyftan. I just New Jersey blir bilden av den kämpande människan extra tydlig när den neonskimrande bilden av framgång är så nära att man nästan kan ta på den, men ändå så pass långt borta att du bara kan ana dess form. Precis så som mannen på andra sidan floden måste ha känt det. Västkusten har sin motsvarighet i Kalifornien och Hollywood Boulevard där avståndet till allt människorna aldrig haft krymper så pass mycket att de kan spegla sig i framgången i de tonade rutorna på limousinerna som kryssar upp och ner längs Los Angeles motsvarighet till Upper East Side. Att leva i gråzonen mellan rännsten och obegränsat välstånd skapar bevisligen svåra sociala motsättningar, men förklarar också varför samma gryta av uppdämda känslor och orättvisor gett upphov till så många fantastiska band. Den berättar historien om de som till slut och obönhörligen lyckades fly. Och levde att berätta om det.

FULL SPEED AHEAD

Accelerator börjar mer och mer framstå som det enda vettiga festivalalternativet för oss som inte är överdrivet förtjusta i att rulla runt i lera, få våra tält nedkissade av fulla idioter eller fly undan fulla danskar. Det är en närmast surrealistisk upplevelse att komma ut på Trädgårns utomhusservering, se ett tusental indiepoppare med snedlugg och Mogwai-tröjor sitta med varsin ölflaska vid bord och KONVERSERA samtidigt som solen skiner och det inte finns en enda äcklig festivalbajamaja i sikte. Accelerator har en helt unik stämning och oavsett om solen gjorde sitt bästa för att förvandla inomhusscenen till en bastu var det en fantastisk minifestival.

Jag ska inte tråka ut er med massor av konsertrecensionen, men jag måste förstås nämna Death Cab. Death Cab for Cutie är alltid utmärkta. Ben Gibbard hade redan tidigare på dagen gästat Jenny Lewis på hennes briljanta, lågmälda spelning men det var inte förrän han kom uppspringande med ett lätt leende över läpparna och började spela de inledande tonerna på Passenger Seat innan resten av bandet ens hunnit upp på scen som han kom igång på allvar. Han sprang runt som en yr höna och bytte instrument mellan varje låt, hyllade The Essex Green och Arctic Monkeys mellan låtarna och förolämpade konstant en för dagen extra nollställd Chris Walla. (missförstå mig rätt – Chris Walla är ALLTID nollställd, men just den dagen såg han ut som han slagit i huvudet när han snubblat av rymdfärjan från Alpha Centauri.) Bandet drog av sin vanliga blandning av låtar från Transatlanticism och Plans, ända till en fanatisk fan skriker efter I Was A Caleidoscope. Gibbard säger först att han måste göra killen besviken, men plötsligt grabbar Walla tag i den andra mikrofonen och ber Ben vara lite schysst. ”Well, if that’s the song you came here to hear…” ropar Ben lite trött, varpå Chris Walla vänder sig mot honom och lakoniskt utropar att ”Hell, it’s a winner’s song anyway” för att att sedan dra de inledande riffen till en tiominuters rockrökare som visar en helt ny sida av Death Cab for Cutie. Publiken skriker och jublar och när bandet direkt efter kör en grym Sound of Settling är plötsligt Death Cab for Cutie förvandlat från en grupp deprimerade tjugonåntingåringar till fullfjädrade arenarockare.

Det var en fantastisk spelning. Och alla glömde för en minut bort att det var 31 grader utomhus.