Det som Anberlin står för borde egentligen inte fungera. Stephen Christians texter om gud och änglar sugs upp i stenhårda metalriff och mannen bakom trummorna är uppenbarligen sinnessjuk. Genomslag på virveln på alla fyror och det finns aldrig ens en tendens till att sakta ner. Å ena sidan är det både högtravande och pretentiöst, å andra sidan har de skapat ett helt unikt sound genom att våga vara båda de sakerna.
Från de fantastiska första synkopfilsekunderna i ”Godspeed”, till de sista ekande barnstämmorna i ”Fin”, är Cities en rakt igenom lycklig resa. Inte sedan Smashing Pumpkins la ner verksamheten för sju år sedan har jag upplevt ett band som förmedlar så mycket känslor genom ren energi. Virvlande gitarrer som någon spelat sig blodig på, trummor som exploderar i ett kontrollerat kaos och den snyggaste rösten jag hört på skiva. Just nu har jag väldigt svårt att se hur något annat skulle kunna vara bättre i år.
”Just nu har jag väldigt svårt att se hur något annat skulle kunna vara bättre i år.”
Håller med till 100%, även om det här blir ett hur grymt musikår som helst.
Härligt att bloggen inte är helt död föressten. =)
Som jag ser det finns det bara tre band som kan hota Anberlin i år. Jack’s Mannequin, Jimmy Eat World och Smashing Pumpkins.
Kul med ny text
Bra text, som vanligt
Jag gillade dock inte den så mycket. Tycker redan det kommit ett par som är bättre, tex Neon Bible och A Weekend in The City. (AWITC har även 11 b-sidor som är i princip lika bra som själva skivan) 
”Neon Bible”
Personligen tyckte jag den kändes väldigt lam.
Daphne: Har du hört extralåten There is a light that never goes dope?
Mm, den är rätt vidrig. Varför en helt omotiverad The Smiths-cover liksom? Faktum är att jag ogillar alla låtar de lagt till efter Fin på specialutgåvan.