Onda stråkar möter svävande melodier och krockar i Anna Ternheims röst som sjunger ut på skadad stockholmsengelska. Det är vackert och hemskt på samma gång.
Separation Road gör mig både skiträdd och euforiskt lycklig. Oftast inom loppet av några få sekunder. För det mesta är jag antingen eller, men ibland förenar sig känslorna och skapar helt nya. Som desperation – eller uppgivenhet.
Och precis när jag börjat sjunka så djupt i det mörka att jag undrar om jag kommer kunna ta mig upp igen drar ett mäktigt blåsarrangemang eller en vacker refräng igång och jag blir genast lycklig. Åtminstone tills allt börjar om igen.
Kolsvarta texter berättar om framtiden som någon slags påminnelse om allt vi aldrig gjorde och minnen som efter för många år blir till sand i ögonen och hindrar oss från att se det vi i slutändan fick. Och mitt i allt. Hoppet.
