Det sägs att de vackraste sakerna i livet är sådant som vi inte förstår. Att själva sökandet efter svaren på våra frågor oftast är mer belönande än det vi i slutändan kommer fram till. Om vi ens gör det. All musik som jag någonsin fallit för har handlat om just det sökandet. Att oavsett hur mycket tid artisten lagt ner på att förklara skivan i häftet som medföljer eller hur många överdoser på ensamma hotellrum som skivan jag lyssnar på är resultatet av, så har det i slutändan alltid handlat om förmågan att kunna kanalisera de känslor som förmedlas och göra dem till mina egna som varit avgörande för hur bra jag tycker skivan är.
Från den melankoliska “The New Year” till fantastiska ”A Lack of Color” är Transatlanticism med Death Cab For Cutie en skiva som utan undantag låter mig skapa mina egna bilder av den. Utan att det som Ben Gibbard från början velat säga på något vis går förlorat i processen. Vacker drömpop blandas med dansvänlig indierock och resultatet blir en skiva som måste upplevas från början till slut, utan uppehåll, och utan tid till eftertanke innan det sista spåret försvunnit ut i ingenstans.
Känslan jag får av att lyssna på Transatlanticism går närmast att jämföras med när jag stod nattpasset under högvakten. Från min post i Lejonbacken såg jag nattens sista frusna timmar försvinna och ersättas av solens värmande strålar som långsamt väckte våren och huvudstaden till liv. Från det att den sista nattbussen med destination Slussen rusade förbi till det att de första fiskmåsarna hördes var känslan den av total avskildhet. Fantomnjutning syftar till något som inte känns verkligt. Och det är precis vad den här skivan inte gör.
Bra att du inte ens nämner vilka som gjort den. Nu vet ju jag det förstås men ändå, gonatt.
”Från den melankoliska “The New Year” till fantastiska ”A Lack of Color” är Transatlanticism med Death Cab For Cutie…”
Inte?
För att inte helt göra bort Marcus måste jag ju erkänna att jag la till det för bara en liten stund sedan.