DEN SISTA OSKULDEN

Jag gillar 80-talet. Och jag gillar filmer om high school. Det är någonting väldigt ärligt över historier som handlar om att vara 16 och växa upp i en värld som inte förstår en. Det är förmodligen den enda perioden i livet som inte behöver anpassas till vita duken för att vara underhållande. Den behöver inte överdrivas i all sin redan utstuderade överdrivenhet. Den första kärleken, den första kyssen, det första halsblosset, den första fyllan, det första ansvaret, det första misslyckandet, den första skammen, det första erkännandet.

“There’s a place off Ocean Avenue
Where I used to sit and talk with you
We were both 16 and it felt so right
Sleeping all day, staying up all night
Staying up all night”

Breakfast Club är min favoritfilm av filmer som utspelar sig på high school. Det är en på många sätt väldigt ytlig film i sina tydligt fördelade roller och utstakade maktkurva. Storheten i den, och det som gör att jag i slutändan alltid sitter där med ett barnsligt leende på läpparna, är sättet som den suddar ut illusionen av kontrollerade känslor på. Att den innan sluttexterna börjat rulla berättat att det inte är vårat ursprung som definierar vilka vi är eller vilka vi kommer att bli, att kärlek är möjlig mellan två motpoler och att fasaden vi försöker upprätthålla av oss själva under den här tiden oftast är den av våra föräldrar, inte personen vi egentligen vill vara. Sådant som inger hopp, på alla känslomässiga plan som existerar.

”There’s a place on the corner of Cherry Street
We would walk on the beach in our bare feet
We were both 18 and it felt so right
Sleeping all day, staying up all night
Staying up all night”

Ocean Avenue med Yellowcard är Att Växa Upp the soundtrack. Den berättar allt det jag försökt beskriva fast med punk-beat och en elfiol. Det är en skiva som man älskar för att man antingen hörde den när man var 16, eller för att den påminner en om hur det var att vara 16. Utan ett bekymmer i världen och en framtid som hur man än försökte se in i den alltid framstod som ett otydligt töcken. Det är tiden du inte visste att du saknade innan den var över och det är musiken du inte kan älska om du aldrig vågat leva.

“If I could find you now things would get better
We could leave this town and run forever”