Från en mörk källare i Vermonts mest deprimerande kvarter utgår Khonnors musik. Vacker och ångestladdad indietronica som allt som oftast vittnar om sitt östkustarv. I ett avsnitt av ”This Is Our Music” berättar Khonnor om sitt hatförhållande till platsen han är född på. Det finns inget att göra här, säger han. Alla som bor här är så upptagna med att klara sin egen tillvaro att det inte verkar finnas utrymme för att ha roligt. Han berättar att han och hans vänner brukar gå till den lokala kyrkogården för att röka på när det brittiska vädret som drar in från New Hampshire blir för dystert. Du vill inte bo här, skrattar han, och pekar på ett av alla nerlagda affärskomplex som varit tvungna att flytta sin verksamhet från Vermont på grund av otillräcklig lönsamhet.
Khonnor är bara 17 år gammal, men förmedlar sin hemmakomponerade musik med sådan närvaro och förståelse för sin egen tillvaro och världen runt omkring att det är svårt att avgöra vilken han egentligen föredrar. Å ena sidan finns det ett uttalat hat i låtar som ”Crapstone” och ”Kill2”, inte bara mot sin egen hopplösa situation utan mot hela sin delstats tillstånd. Å andra sidan verkar det finnas dagar då han känner en otrolig lycka bara på grund av att solen visar sig på himlen. Där hatet förstärker varje glädjeimpuls till den grad att han inte skulle vilja ha det på något annat sätt. Något som blir väldigt tydligt i en låt som ”Daylight and Delight”.
Faktum är att hans föräldrar inte vet om att han spelat in musik i deras källare, att det uppstått en närmare kultlik beundran för deras son på Internet, eller att han skrivit kontrakt med det lilla Englandbaserade skivbolaget Type Records och nu ska få ge ut sin debutplatta Handwriting på riktigt. Och kanske till och med tjäna en dollar eller två på försäljningen. Tydligen är det anledningen till att det på nästan alla spår är svårt att höra vad han sjunger, för att hans föräldrar inte skulle förstå vad han höll på med. Orsaken säger han, är att de förmodligen ändå inte skulle begripa syftet med hans musik och kanske förbjuda honom att spela in mer. Personligen tror jag det handlar om att han inte vill ge dem hopp om någon slags förändring, förrän han faktiskt är där och kan ge de båda löftet om ett bättre liv.
Att lyssna på Khonnors musik är som att befinna sig mitt i en testbild på tv, precis innan den ger vika för det svartvita bruset från ett annalkande myrornas krig. Kanske är det så Khonnor också känner för sin musik, början på slutet precis innan reglerna för våran existens skrivs om. Kanske har jag helt missförstått det sjuttonåriga underbarnet från den enda amerikanska delstaten som inte har ett McDonalds inom sin närmsta stadskärna.
