RUBY TUESDAY

Ikväll såg jag äntligen den omtalade Children of Men. En lyckad korsning mellan Valves framtidsdystopi i Half-Life 2 och serietidningen Y: the Last Man. Jag gillade filmen. Snyggt foto, intressant manus och ett grymt soundtrack. Och allra, allra bäst av spåren som dyker upp i filmen är Franco Battiatos nytappning av Keith Richards Ruby Tuesday. Den redan fantastiska melodin sugs upp i Francos knaggliga engelska, stämningsfulla arior och The Who-stråkar.

Det var några timmar sedan eftertexterna slutade rulla nu, men jag kan bara inte sluta lyssna på låten.

“Goodbye, ruby tuesday
Who could hang a name on you?
When you change with every new day
Still Im gonna miss you..”

TRUTH IN SINCERITY

Ni som läser den här bloggen vet förmodligen redan att skivåret 2007 ser otroligt lovande ut. Anberlin har redan släppt en mästerlig skiva, och under sommaren och hösten fyller både Smashing Pumpkins, Jimmy Eat World och Jack’s Mannequin på skivbackarna. Och alldeles nyss la jag vantarna på Amber Pacifics nya fullängdare. Det Seattle-baserade punkbandet gjorde ett av 2005 års bästa album och deras monsterhit Poetically Pathetic gav den sommaren ett ansikte.

På nya skivan Truth In Sincerity höjer de tempot utan att glömma sitt förflutna, och deras musik representerar fortfarande fantastiska hookar och melodier i ett ursinnigt tempo. Det är blixtsnabba trummor, avskalade gitarrer och ett sound som har lika mycket gemensamt med Blink-182s melodier som attityden i Pennywise musik. Plattans första spår, Summer (in b), är utan tvekan deras nya Poetically Pathetic och skivan kommer med största sannolikhet definiera den kommande sommaren. Truth In Sincerity är en platta som kommer att påminna dig om ljusa sommarnätter när mörkret lagt sig över Sverige i höst. Om värmen som aldrig riktigt går ur asfalten, fåglarna som börjar kvittra när klockan precis slagit fyra och den berusande doften av blommande syrenbuskar.

DEATH BY STEREO

När Joel och Benji Madden gick och såg Beastie Boys någon gång i mitten av 90-talet hade ingen av dem ens rört ett instrument, ännu mindre spelat på ett. Så när tvillingbrorsorna bara några dagar efter konserten startade sitt eget band med några high school-kompisar var det nog rätt många som blev överraskade. Good Charlotte var resultatet av en fascination för vit punk-rap och den kreativa drivkraften hos två talanglösa bröder. Så det var kanske inte så konstigt att deras musik lät som Blink-182 och Green Day skulle göra om de slog ihop sina band och började spela hiphop-influerad post-grunge. Faktum är att det än idag bara är Sum 41s musik som orsakat fler dödsfall.

Om två dagar släpps bandets fjärde album. Håll tummarna för att de äntligen lärt sig spela på sina instrument.

CITIES

Det som Anberlin står för borde egentligen inte fungera. Stephen Christians texter om gud och änglar sugs upp i stenhårda metalriff och mannen bakom trummorna är uppenbarligen sinnessjuk. Genomslag på virveln på alla fyror och det finns aldrig ens en tendens till att sakta ner. Å ena sidan är det både högtravande och pretentiöst, å andra sidan har de skapat ett helt unikt sound genom att våga vara båda de sakerna.

Från de fantastiska första synkopfilsekunderna i ”Godspeed”, till de sista ekande barnstämmorna i ”Fin”, är Cities en rakt igenom lycklig resa. Inte sedan Smashing Pumpkins la ner verksamheten för sju år sedan har jag upplevt ett band som förmedlar så mycket känslor genom ren energi. Virvlande gitarrer som någon spelat sig blodig på, trummor som exploderar i ett kontrollerat kaos och den snyggaste rösten jag hört på skiva. Just nu har jag väldigt svårt att se hur något annat skulle kunna vara bättre i år.

VÄGSKÄL

Onda stråkar möter svävande melodier och krockar i Anna Ternheims röst som sjunger ut på skadad stockholmsengelska. Det är vackert och hemskt på samma gång.

Separation Road gör mig både skiträdd och euforiskt lycklig. Oftast inom loppet av några få sekunder. För det mesta är jag antingen eller, men ibland förenar sig känslorna och skapar helt nya. Som desperation – eller uppgivenhet.

Och precis när jag börjat sjunka så djupt i det mörka att jag undrar om jag kommer kunna ta mig upp igen drar ett mäktigt blåsarrangemang eller en vacker refräng igång och jag blir genast lycklig. Åtminstone tills allt börjar om igen.

Kolsvarta texter berättar om framtiden som någon slags påminnelse om allt vi aldrig gjorde och minnen som efter för många år blir till sand i ögonen och hindrar oss från att se det vi i slutändan fick. Och mitt i allt. Hoppet.

“THIS IS NOT A SPRINGBOARD, THIS IS SOMETHING VERY PERSONAL”

Did you say, “No, this can’t happen to me”?
And did you rush to the phone to call?
Was there a voice unkind in the back of your mind saying,
“Maybe, you didn’t know him at all,
you didn’t know him at all,
oh, you didn’t know”?

Av alla fantastiska låtar på Grace är ”Last Goodbye” förmodligen den allra ärligaste. Texten berättar om kärlek som något oumbärligt, och hur den till slut och oundvikligen dödar dig om du glömmer bort det. Om förhållandet mellan två människor som efter flera år inser att de kanske inte känner varandra så väl som de först trodde. Känner inte varandra alls. Och hur deras kärlek på grund av det reduceras till att bara dyka upp i deras drömmar. Hur den blir till sena samtal till vänner om var allt egentligen gick snett och det i slutändan nödvändiga sista farvälet i en process som går ut på att glömma. Och om det ens är rätt att göra så.

Obduktionen av Jeff Buckleys kropp visade aldrig några tecken på att hans död var avsiktlig, ändå känns det som att nyckeln till att förstå hans bortgång vilar någonstans mellan textraderna i ”Last Goodbye”. Kanske handlade den inte om ett förhållande, kanske handlade den om omvärldens oförmåga att förstå det som i honom själv framstod som två självklara ytterligheter. Fullständig lycka eller ingenting alls. Fullständig lycka eller ett sista farväl.

FANTOMNJUTNING

Det sägs att de vackraste sakerna i livet är sådant som vi inte förstår. Att själva sökandet efter svaren på våra frågor oftast är mer belönande än det vi i slutändan kommer fram till. Om vi ens gör det. All musik som jag någonsin fallit för har handlat om just det sökandet. Att oavsett hur mycket tid artisten lagt ner på att förklara skivan i häftet som medföljer eller hur många överdoser på ensamma hotellrum som skivan jag lyssnar på är resultatet av, så har det i slutändan alltid handlat om förmågan att kunna kanalisera de känslor som förmedlas och göra dem till mina egna som varit avgörande för hur bra jag tycker skivan är.

Från den melankoliska “The New Year” till fantastiska ”A Lack of Color” är Transatlanticism med Death Cab For Cutie en skiva som utan undantag låter mig skapa mina egna bilder av den. Utan att det som Ben Gibbard från början velat säga på något vis går förlorat i processen. Vacker drömpop blandas med dansvänlig indierock och resultatet blir en skiva som måste upplevas från början till slut, utan uppehåll, och utan tid till eftertanke innan det sista spåret försvunnit ut i ingenstans.

Känslan jag får av att lyssna på Transatlanticism går närmast att jämföras med när jag stod nattpasset under högvakten. Från min post i Lejonbacken såg jag nattens sista frusna timmar försvinna och ersättas av solens värmande strålar som långsamt väckte våren och huvudstaden till liv. Från det att den sista nattbussen med destination Slussen rusade förbi till det att de första fiskmåsarna hördes var känslan den av total avskildhet. Fantomnjutning syftar till något som inte känns verkligt. Och det är precis vad den här skivan inte gör.

BARA EN LITEN OBSERVATION

Att Jocke Berg sällan har något emot att sno textrader eller musikstycken från andra artister är ingen nyhet. Men när han till och med börjar sno från sina egna låtar blir det ärligt talat rätt komiskt. Lyssna på introt till Lisa Miskovskys väldigt mysiga popdänga Acceptable Losses. Dyker det upp några visioner om män i vita hattar massor med år senare? Precis! Inget fel med att återanvända musikstycken i och för sig (The Cure har trots allt spelat in Pictures of You med tio olika namn nu), men det kan åtminstone göras lite diskret.

Och ännu en helt appropå-kommentar: mer och mer börjar bli känt om Brand News nya album. Det ser ut att dyka upp i oktober, blev färdiginspelat i juni och produceras färdigt just nu. Första singeln blir Take Apart Your Head, som Jesse Lacey seplade under deras sommarturné. En (mindre laglig) YouTube-video finns här: http://www.youtube.com/watch?v=dfNdUgsxKvg

…SO WON’T YOU KILL ME…

På många sätt är det lättare att vara deprimerad än sådär jublande glad. Det finns visserligen massor i den här världen som gör att man bara vill springa ut på gatorna och krama alla man ser, men för en hopplös romantiker till tonåring är allt fint och vackert så lätt att glömma bort när den där underbara tjejen bara vägrar ringa tillbaka.

Oavsett vad folk säger om Chris “Dashboard Confessional” Carrabas nyfunna preferens för glåmig collagerock och lättköpta poänger som riktar in sig på pubertala 14-åringar så kommer man inte ifrån att han gjort några av de bästa skivorna någonsin om allt det vedervärdiga och underbara i att vara ung och kär. Men även om The Places You Have Come To Fear the Most och The Best Deceptions tillhör ny-emons absoluta, odiskutabla mästerverk så var det inte förrän Chris Cabarra kastade näsdukarna, spolade den värsta ångestpoesin och bara vågade vara euforiskt jävla överglad som han på allvar blev en intressant musiker för mig.

I Hands Down sjunger Chris om en sån där magisk, vild kväll som för de allra flesta bara är sådär amerikanskt småstadslugn och tråkig. I buskarna någonstans i mitten av USA sitter han och den där underbara flickan, helt oupptäckta, håller sig undangömda. De låtsas som – eller kanske tror – att de är helt ensamma i världen, att det enda som existerar är de båda och deras unga kärlek.

Det är en låt som perfekt fångar den perfekta första datens eufori. En låt om att inte tveka ett enda ögonblick på att man skulle kunna lägga sitt hjärta i en annan persons händer. Och oavsett om hon väljer att krossa och förstöra det eller bära det som de vackraste juveler vara den lyckligaste människa i världen.

Hands down this is the best day I can ever remember,
I’ll always remember the sound of the stereo,
the dim of the soft lights,
the scent of your hair that you twirled in your fingers
and the time on the clock when we realized it’s so late
and this walk that we shared together.
The streets were wet
and the gate was locked so I jumped it,
and I let you in.
And you stood at your door with your hands on my waist
and you kissed me like you meant it.
And I knew that you meant it

DEN SISTA OSKULDEN

Jag gillar 80-talet. Och jag gillar filmer om high school. Det är någonting väldigt ärligt över historier som handlar om att vara 16 och växa upp i en värld som inte förstår en. Det är förmodligen den enda perioden i livet som inte behöver anpassas till vita duken för att vara underhållande. Den behöver inte överdrivas i all sin redan utstuderade överdrivenhet. Den första kärleken, den första kyssen, det första halsblosset, den första fyllan, det första ansvaret, det första misslyckandet, den första skammen, det första erkännandet.

“There’s a place off Ocean Avenue
Where I used to sit and talk with you
We were both 16 and it felt so right
Sleeping all day, staying up all night
Staying up all night”

Breakfast Club är min favoritfilm av filmer som utspelar sig på high school. Det är en på många sätt väldigt ytlig film i sina tydligt fördelade roller och utstakade maktkurva. Storheten i den, och det som gör att jag i slutändan alltid sitter där med ett barnsligt leende på läpparna, är sättet som den suddar ut illusionen av kontrollerade känslor på. Att den innan sluttexterna börjat rulla berättat att det inte är vårat ursprung som definierar vilka vi är eller vilka vi kommer att bli, att kärlek är möjlig mellan två motpoler och att fasaden vi försöker upprätthålla av oss själva under den här tiden oftast är den av våra föräldrar, inte personen vi egentligen vill vara. Sådant som inger hopp, på alla känslomässiga plan som existerar.

”There’s a place on the corner of Cherry Street
We would walk on the beach in our bare feet
We were both 18 and it felt so right
Sleeping all day, staying up all night
Staying up all night”

Ocean Avenue med Yellowcard är Att Växa Upp the soundtrack. Den berättar allt det jag försökt beskriva fast med punk-beat och en elfiol. Det är en skiva som man älskar för att man antingen hörde den när man var 16, eller för att den påminner en om hur det var att vara 16. Utan ett bekymmer i världen och en framtid som hur man än försökte se in i den alltid framstod som ett otydligt töcken. Det är tiden du inte visste att du saknade innan den var över och det är musiken du inte kan älska om du aldrig vågat leva.

“If I could find you now things would get better
We could leave this town and run forever”